Ifall döden skulle vara varken dåligt eller bra för den som går bort p.g.a. resonemanget att den individen inte längre finns, innefattar både begreppen av att det skulle ha skett en personlig död och en kroppslig död. Kroppen har då slutat fungera och personen i fråga skulle inte på något plan existera i det tillstånd som räknas som levande. Både bra och dåliga inställningar till döden kan alltid spåras till konsekvenserna av döden, medan själva resultatet av döden i själva verket är icke-existens, vilket före livet inte hade några negativa eller positiva konsekvenser eller attribut (Bergström, 2004).
De som anser att döden skulle vara något dåligt skiljer med största sannorlikhet på de olika ovanstående formerna av död. De kanske hänger sig till uppfattningen om dualismen mellan kropp och själ, vilket medför att de inte finns längre, men att deras själ kanske överlever hela händelsen (Nagel,1991). Det som skulle vara dåligt med döden kan således vara den ovisshet den innebär ifall man rent personligt överlever den kroppsliga döden och således fortsätter att existera, fast på ett sätt man i förväg absolut inte kan fastställa. För vissa kan denna ovisshet medföra att man uppfattar döden som något dåligt, och för andra kan tron att man vet vad som kommer hända vara sammankopplat med något dåligt (Bergström, 2004). Det kan vara att man hängett sig åt en viss religion, och vid kontempleringen av det egna livet kommer man till slutsatsen att man efter den kroppsliga döden hamnar i helvetet, eller något liknande straff. Liknande tankegångar kan även användas till att se döden som nånting bra. Man kanske ser ovissheten som något spännande och eftersträvansvärt, eller p.g.a. religiösa föreställningar kan man vara övertygad om att man kommer att tillbringa evigheten i något sorts paradis. När livet slutligen upphör och ingen form av överlevnad är möjlig så ställs man inför bryderier som är svåra att karaktärisera. Ofta blir det värde man tillsätter döden hämtat ur det man inte längre kommer att uppleva. Bra om livet (eller dödsprocessen) har varit dåligt, respektive dåligt om att livets positiva attribut inte längre blir tillgängligt (Bergström, 2004).
Men allt detta är endast tankar om döden i relation till livet. För att utreda döden själv måste man angripa fenomenet ur ett mer objektivt synsätt. Här kommer man tillbaka till de tankar om existens och icke-existens som nämndes tvärt i inledningen på sidan. Bergström (2004) väljer att kalla icke-existens före och efter livet för prenatal icke-existens och postum icke-existens. Dessa termer jämförs sedan med hjälp av symmetriargumentet (Ibid.). Skulle dessa två fenomen ha samma egenskaper så skulle de rent logiskt kunna tillsättas samma sorts värde, men de skiljer sig på vissa punkter. T.ex. innebär postum icke-existens att denna icke-existens kan relateras till kontrasten existens då den är ett resultat av en tidigare tillvaro, medan prenatal icke-existens inte kan sägas vara ett resultat av en tidigare existens, eller i alla fall inte någon existens vi kan relatera den till (Ibid.). Dessutom föreligger det språkliga skillnader, då död sammankopplas med postum icke-existens men inte med prenatal icke-existens då man ”..är död efter sin död, men man är inte död före sin födelse.” (Bergström, 2004:20).
Jag tror att en rädsla för döden i grund och botten handlar om att människor skyr förändring, t.o.m. de som välkomnar begreppet anser att förändring alltid på nåt sätt innebär nya problem att ta itu med. Rent generellt tycker jag människor verkar uppleva sin tillvaro som konstant, med vissa omtumlande inslag av förändring. Men det finns även de som upplever att förändring är det enda konstanta med tillvaron. Jag tror därför att döden som fenomen varken är bra eller dålig för en individ, men att vetskapen om en okänd förändring kan vara dålig eller bra för en individ. Beroende på den personens syn på livet, antingen som nånting konstant och stabilt, eller något ovisst och föränderligt. Hur denne individs uppfattningar om förändring än ser ut så kan hon ändå aldrig subjektivt föreställa sig sin egen icke-existens.
För att ens kontemplera sin död berarbetar individen det ut synsättet att hon subjektivt upplever sin objektiva död, men hon gör det alltså genom ett utanför perspektiv, inte utifrån den egna subjektiva döden (Nagel, 1991). Kanske handlar hela frågan om det värde vi tillsatt vår egen existens, att vi har så pass svårt att föreställa oss hur världen fortsätter att fungera utan oss, att vi inte vill föreställa oss det (Ibid.). Denna känsla är så stark att vi tillskriver döden bra och dåliga attribut, eftersom vi innerst inne har tänkt att överleva den.
Referenser
Bergström, L. (2004): Döden, Livet och Verkligheten – Essäer, Thales. pp. 13-22.
Nagel, T. (1991): Vad är Meningen med Alltihop?. Nora: Nya Doxa. pp. 81-87.
