Frankfurt-style argument används för att undersöka moraliskt ansvar och dess relation till fri vilja. Argumenten syftar till att påvisa hur determinism inte utesluter moraliskt ansvar, då ansvar inte förutsätter alternativa tanke och handlings möjligheter. Fischer (2009) utgår i sitt Frankfurt-style argument från en syn han själv kallar semikompatibilism. Det är uppfattningen om att moraliskt ansvar är kombatibelt med determinism, men att p.g.a. konsekvensargumentet så är frihet inkombatibelt med determinism. Hans exempel behandlar karaktärerna Jones och Black. Jones skall gå och rösta på antingen Gore eller Bush. Mr Black har möjligheten att ingripa via ett hjärnimplantat på den ovetande Jones ifall han håller på att välja att rösta på Bush. Om Jones väljer att rösta på Gore så kommer Black inte att ingripa. I det senare scenariot menar Fischer att Jones är moraliskt ansvarig för att ha röstat på Gore även fast Blacks hjärnimplantat de facto omöjliggjorde något annat utfall. Jones saknar alltså alternativa möjligheter men är ändock moraliskt ansvarig. Trots detta innehar Jones någon sorts flimrande frihet då han, trots att han är oförmögen att handla annorlunda, ändå hade friheten att vilja fundera på andra valmöjligeheter (Fischer, 2009). Skulle Jones ha utnyttjat sin flimrande möjlighet att försöka rösta på Bush, skulle Black ha ingripit, vilket då hade medfört att Jones inte kunnat hållas ansvarig för sitt agerande. Det betyder att den flimrande friheten således är tillständigt bastant för att innebära moraliskt ansvar (Fischer, 2009). Jag håller med Fischer om att detta argument påvisar hur moraliskt ansvar inte är beroende av alternativa handlingsmöjligheter. Mitt eget moraliska resonemang fungerar inom mig på ungefär samma sätt, jag ser mig själv som moraliskt ansvarig för mina handlingar så länge jag kan säga att min intuition (om än på ett obetydligt flimrande sätt) föregår både mina tankar och mina handlingar. Hade jag ett chip i hjärnan som Jones, och jag i min flimrande frihet kontemplerade att fundera över hurvida jag skulle rösta på Bush, och sen helt plötsligt inte gjorde det, skulle det vara som att intuitionen kopplades bort. Även om resultatet i sig (röstningen) inte skulle påverkas, så vill jag tro att känslan av handlingen skulle förringas. Jag hoppas att det isåfall på någon nivå skulle upplevas hopplöst för mig.
Att en individs vilja är fri innebär att friheten endast kan uppnås om individen är fri att vilja vad hon vill. Om en frivillig substansmissbrukare skulle vilja fortsätta med sitt missbruk, så kan man dra slutsatsen att individen inte är fri, då viljan att missbruka skulle finnas där även om missbrukaren inte ville vilja det. Det innebär att hon inte kan kontrollera sin vilja att missbruka, men genom sin andra ordnings vilja att just vilja missbruka så har individen övertagit viljemakten från substansen. Individen är därför moraliskt ansvarig för sitt substansmissbruk då denne inte enbart missbrukar p.g.a. ett tillstånd av beroende (Frankfurt, 2009). Substansmissbrukaren hade inget möjlighet att inte missbruka, men är ändå moraliskt ansvarig för sitt missbruk. Det beror på att moraliskt ansvar inte kräver att personens vilja måste utgå från ett tillstånd i vilket personen är fri att vilja det hon vill, men viljans frihet kräver det. Till följd av det resonemangen menar Frankfurt att det är möjligt att viljans frihet hos en individ därför determineras av kausala orsaker. Då vissa får möjligheten till frihet, och andra inte får den.
En kommentar snarare än en invändning till Frankfurts resonemang kring den frivillige missbrukaren skulle kunna vara Wolfs redogörelse om sundehetens förutsättning för moraliskt ansvar. Båda filosoferna anser att för att hållas moraliskt ansvarig måste en individ uppvisa mer än avsiktligt inverkan. Det räcker inte som Frankfurt menar att vår vilja måste vara en återspegling av vår karaktär som vi vill bejaka i minst en andra ordningens vilja (Wolf, 2009). Ett valt missbruk kanske antyder att den frivilliga missbrukaren uppvisar en oförmåga att skilja på rätt och fel, eller i alla fall saknas förmågan att bedömma det som är sunt och osunt i enlighet med samhällets rådande norm, eller att individen i fråga är sinnesrubbad (insane) som Wolf skulle ha sagt. Min tanke är då att skillnaden kanske inte är så stor mellan att mentalt influeras av en substans som i Frankfurts fall och att mentalt påverkas av en korrupt uppfostran och rollmodell som i Wolfs fall med JoJo. Båda dessa scenarion resulterar i att subjektet i fråga väljer att vilja handla i enlighet med de krafter som faktiskt lämnat denne maktlös när det gäller fri vilja. Att JoJo faktiskt inte kan ses som en moraliskt ansvarig person, men den frivillige missbrukaren gör det måste vara kopplat att JoJo synnerligen aldrig hade något att säga till om sin tillvaro. Men om Frankfurt har rätt angående om att möjligheten till fri vilja är determinerad, så kanske inte den frivillige knarkaren hade nåt val heller.
Referenser.
Fischer, J. M. (2009): Frankfurt-style Examples, Responsibility and Semi-compatibilism. I Kane, R. (ed.) Free Will, Blackwell Publishing Ltd. pp. 95-110.
Frankfurt, H. (2009): Freedom of the Will and the Concept of a Person. I Kane, R. (ed.) Free Will, Blackwell Publishing Ltd. pp. 127-144.
Wolf, S. (2009): Sanity and the Metaphysics of Responsibility. I Kane, R. (ed.) Free Will, Blackwell Publishing Ltd. pp. 145-163.
