Inom agentkausalitet så som den beskrivs av O’Connor (2009) kan frihet bara existera när det är agenten som kauserar det val/intention hon vill med vilkoret att hon inte själv är kauserad att göra det ena eller andra (d.v.s. Indeterminism). Detta resonemang har lett till invändningen att all kontroll utesluts från agentkausaliteten då alla fall av kausering som agenten genomför skulle ske på slumpartad basis.
O’Connor (2009) anser att kritikerna med den invändningen kräver att det måste finnas någon mechanism som kontrollerar agentens kontroll över att kontrollera sina intentioner att agera på ett visst sätt. Detta anser han inte vara logiskt rimligt då en sådan kontroll mekanism i sin tur skulle behöva en kontroll mekanism och även den funktionen skulle behöva kontrolleras av ytterligare något kontroll organ o.s.v. in i oändligheten. Denna regression kan undvikas om man inser att alla mänskliga handlingar måste ha en specifik inledande kausal effekt som i sig själv är så grundläggande att den kan ansvara för alla mindre sidoeffekter som handlingen medför. Denna grund för mänskligt handlande är enligt agentkausaliteten agentens val/intentioner att göra nånting p.g.a. vissa anledningar.
Men dessa anledningar bestämmer inte vilken av de flertalet möjligheter som kommer att inträffa, vilket kritiker menar renderar O’Connors förklaring om agentens fria kontroll. Den invändningen menar O’Connor ställer ett alldeles för högt förklaringskrav då den förutsätter att en adekvat förklaring i sig själv bör redogöra för varför en viss aktivitet skedde och varför den, och ingen annan aktivitet skedde (O’Connor, 2009). Sådana förklaringar kan man finna inom ett deterministiskt synsätt, där händelser endast föjler ett spår, men med ett indeterministiskt synsätt måste både själva händelsen och den konstrativa förklaringen till varför ingen annan händelse inträffade tas i beaktning. Detta faktum är nödvändigt för att förklara de indeterministiska inslag som uppkommit inom fysik. O’Connor anser att ett nog gott svar är att agenten kontrollerar utfallet av sina val/intentioner. Istället för att det tyngsta skälet är det som orsakar handlingen är det istället det skäl som den fria agenten väljer att välja som i slutändan genomförs. Det är med den kontrollen agenten utövar inflytande över de olika möjligheterna som är aktuella. Då agenten är orsaken till de val/intentioner som förverkligas är det också rent logiskt denne som kontrollerar dem, vilket O’Connor sammankopplar med frihet.
Jag anser att O’Connors svar på att kontroll existerar inom det agentkausala synsättet faktiskt får en del tygnd om man tar i beakning det regressiva tankemönster som skulle behöva användas för att kontrollera det som kontrollerar det som kontrollerar etc. När jag kontemplerade den andra invändningen mot O’Connor som ifrågasätter agentens kontroll då ingen förklaring ges av varför ett visst skäl valdes över ett annat, tycker jag att resonemanget om adekvat förklaring på ett sätt rättfärdigas, men det svarar ändå inte på varför? Men då agentkausaliteten allmänt är betraktad som mystisk, så kanske förekomsten av detta ”varför?” är det som bevisar att det är en fri agent som aktualiserat valet/intentionen.
Referenser.
O’Connor, T. (2009): The Agent as Cause. I Kane, R. (ed.) Free Will, Blackwell Publishing Ltd. pp. 196-205.
