Har inte haft något intressant att skriva på några dagar. Så jag lät livet rulla på för att kunna skriva en liten sammanfattning. Vill berätta att jag gnolat väldigt mycket. Saknar att kunna spela gitarr. Ofta när jag har mycket att tänka på känner jag behovet av att skriva låtar som metaforiskt behandlar det jag grubblar över. Mest troligtvis skulle de låtar jag skrivit denna vecka varit så kryptiska att de utifrån skulle te sig som osammanhängande svammel.
Jag har fått reda på resultatet av de två första tentorna vi har skrivit. I torsdags fick jag reda på resultatet av den första. Jag trodde att jag kunde ALLT om den tentan. Även om jag i ett tidigare blogg inlägg vinklade sagan för att lämna rum för ett eventuellt misslyckande, så räknade jag kallt med att få ett A. Så var inte fallet. Det blev ett C. Vilket gjorde mig väldigt besviken. Så besviken att jag ägnade en god timme åt att stirra blint rakt framför mig. I går fick jag betyget för den andra tentan. Där var jag inte lika säker på ett A, men ändå förväntade jag mig att få högsta betyg. Det gick ju inte dåligt!! Men det blev ett B istället för ett A. Nu blev jag inte lika besviken som senast, men i min inre dialog rasade en hetsig debatt (det patetiska över att bry sig om betyg VS. det patetiska i att misslyckas).
Vi har även haft en hel del grupparbeten på sistone. Dessa gillar jag inte. Allting går minst fem gånger långsammare och ett litet arbete tar helt plötsligt en hel dag. Vi skriver ett grupparbete om kommunikation bland generation Y, där jag i veckan har tagit på mig en hel del mer arbete. Vilket är tungt, men ändå roligare än de andra grupparbetena. Detta handlar i alla fall om att skriva en egen text och att tänka själv. Så är det inte i de andra arbetena. Vi hade ett grupparbete om ett Champagne märke som heter Dom Pérignon. Tre dagar innan vi skulle redovisa det tyckte de övriga i gruppen att vi borde byta märke. De hade inte påbörjat sina delar så det var sak samma för dem. De hade inte hittat bra material. Det hade inte jag heller, men jag hade ändå suttit uppe till 03 några nätter för att göra färdigt min del. Ja ja, sa jag. Sen var det bara att börja om. Skrev ett nytt arbete och förberedde en presentation. På presentations dagen var det nya problem. En i gruppen hade inte gjort sin del. Men vi redovisade ändå. Vår presentation var den sämsta av alla i hela klassen. Läraren läxade upp tjejen som inte hade gjort sitt. Inför hela klassen stod han och sa hur dålig hennes del var. Jag stod bara där. Som en liten fegis. Bara för att kunna ta åt mig lite av den skuldbelagda beröm som sipprade ner på oss andra. När en hund får en sticka i tassen så hoppar den på tre ben, den biter inte av foten. Men det gjorde vi, i vår grupp .
Denna redovisningsdag hade jag kavaj på mig till skolan. Jag tog seden dit jag kommit och redovisade i skjorta kavaj och slips. På jackslaget hade jag min Mensa pin. Det var några som frågade vad det var. När jag förklarade för en fransk klasskamrat vad det var, så underbetonade jag hela grejen. Sa bara att det var en förening jag är med i. Tyckte att mina studie resultat och redovisningar inte höll måttet. Kändes som att fransyskan i fråga skulle tro att jag ljög om mitt iq.
Det är kanske det som är problemet med att hämta bekräftelse utifrån. När man sätter för mycket värde på andras åsikter om sig själv och sin prestationsförmåga så blir det lätt bakslag. När allt är bra, solen skiner och fåglarna kvittrar så funkar det ju, men vid uppförsbackar och misslyckanden så försvinner benen underifrån. När det händer mig så blir jag en sur liten kannibal som tar första möjliga tillfälle att äta upp folks beröm , ömkan eller vad som helst. Jag blir helt enkelt en av de människor som stjäl folks energi. Det skumma är att jag själv ofta inte märker att jag slagit om till att söka medömkan istället för vänskaplig kärlek. Man kan helt enkelt bli så självcentrerad att man inte märker hur man påverkar folk runt omkring sig. Med andra ord har jag gått omkring och surat i flera dagar.
Men det är bara att ta nya tag. Man förlorar inte förrän man ger upp. Att vara smart innebär ofta att man inte behöver göra lika mycket för att få bra resultat. Detta innebär att jag klarar mig bra trots att jag är väldigt lat. Men när ett C och ett B får mig i obalans och skapar en sådan här negativ händelsekedja så räcker det kanske inte längre att bara få bra resultat. För att vara bäst så måste man lägga ner hela sin själ i det man gör. Detta glömmer jag ofta bort.
Men jag är faktiskt inte så ytlig som det kan låta. Mina tankar går till min vän... som går igenom någonting jobbigt. Att känna sig oförmögen att hjälpa är väldigt hopplöst. Mitt mentala försvar manifesterade sig tydligen i ett överdrivet behov av att känna sig duktig.
Nu när jag vet det så ska jag förändra mig.
Jag har fått reda på resultatet av de två första tentorna vi har skrivit. I torsdags fick jag reda på resultatet av den första. Jag trodde att jag kunde ALLT om den tentan. Även om jag i ett tidigare blogg inlägg vinklade sagan för att lämna rum för ett eventuellt misslyckande, så räknade jag kallt med att få ett A. Så var inte fallet. Det blev ett C. Vilket gjorde mig väldigt besviken. Så besviken att jag ägnade en god timme åt att stirra blint rakt framför mig. I går fick jag betyget för den andra tentan. Där var jag inte lika säker på ett A, men ändå förväntade jag mig att få högsta betyg. Det gick ju inte dåligt!! Men det blev ett B istället för ett A. Nu blev jag inte lika besviken som senast, men i min inre dialog rasade en hetsig debatt (det patetiska över att bry sig om betyg VS. det patetiska i att misslyckas).
Vi har även haft en hel del grupparbeten på sistone. Dessa gillar jag inte. Allting går minst fem gånger långsammare och ett litet arbete tar helt plötsligt en hel dag. Vi skriver ett grupparbete om kommunikation bland generation Y, där jag i veckan har tagit på mig en hel del mer arbete. Vilket är tungt, men ändå roligare än de andra grupparbetena. Detta handlar i alla fall om att skriva en egen text och att tänka själv. Så är det inte i de andra arbetena. Vi hade ett grupparbete om ett Champagne märke som heter Dom Pérignon. Tre dagar innan vi skulle redovisa det tyckte de övriga i gruppen att vi borde byta märke. De hade inte påbörjat sina delar så det var sak samma för dem. De hade inte hittat bra material. Det hade inte jag heller, men jag hade ändå suttit uppe till 03 några nätter för att göra färdigt min del. Ja ja, sa jag. Sen var det bara att börja om. Skrev ett nytt arbete och förberedde en presentation. På presentations dagen var det nya problem. En i gruppen hade inte gjort sin del. Men vi redovisade ändå. Vår presentation var den sämsta av alla i hela klassen. Läraren läxade upp tjejen som inte hade gjort sitt. Inför hela klassen stod han och sa hur dålig hennes del var. Jag stod bara där. Som en liten fegis. Bara för att kunna ta åt mig lite av den skuldbelagda beröm som sipprade ner på oss andra. När en hund får en sticka i tassen så hoppar den på tre ben, den biter inte av foten. Men det gjorde vi, i vår grupp .
Denna redovisningsdag hade jag kavaj på mig till skolan. Jag tog seden dit jag kommit och redovisade i skjorta kavaj och slips. På jackslaget hade jag min Mensa pin. Det var några som frågade vad det var. När jag förklarade för en fransk klasskamrat vad det var, så underbetonade jag hela grejen. Sa bara att det var en förening jag är med i. Tyckte att mina studie resultat och redovisningar inte höll måttet. Kändes som att fransyskan i fråga skulle tro att jag ljög om mitt iq.
Det är kanske det som är problemet med att hämta bekräftelse utifrån. När man sätter för mycket värde på andras åsikter om sig själv och sin prestationsförmåga så blir det lätt bakslag. När allt är bra, solen skiner och fåglarna kvittrar så funkar det ju, men vid uppförsbackar och misslyckanden så försvinner benen underifrån. När det händer mig så blir jag en sur liten kannibal som tar första möjliga tillfälle att äta upp folks beröm , ömkan eller vad som helst. Jag blir helt enkelt en av de människor som stjäl folks energi. Det skumma är att jag själv ofta inte märker att jag slagit om till att söka medömkan istället för vänskaplig kärlek. Man kan helt enkelt bli så självcentrerad att man inte märker hur man påverkar folk runt omkring sig. Med andra ord har jag gått omkring och surat i flera dagar.
Men det är bara att ta nya tag. Man förlorar inte förrän man ger upp. Att vara smart innebär ofta att man inte behöver göra lika mycket för att få bra resultat. Detta innebär att jag klarar mig bra trots att jag är väldigt lat. Men när ett C och ett B får mig i obalans och skapar en sådan här negativ händelsekedja så räcker det kanske inte längre att bara få bra resultat. För att vara bäst så måste man lägga ner hela sin själ i det man gör. Detta glömmer jag ofta bort.
Men jag är faktiskt inte så ytlig som det kan låta. Mina tankar går till min vän... som går igenom någonting jobbigt. Att känna sig oförmögen att hjälpa är väldigt hopplöst. Mitt mentala försvar manifesterade sig tydligen i ett överdrivet behov av att känna sig duktig.
Nu när jag vet det så ska jag förändra mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar