Vinden blåste in en doft av avgaser, cigarettrök och nybakat bröd. Av någon outgrundlig anledning verkade det främmande språket inte så främmande när det bara uppmärksammades i förbigående. Han klättrade ut på taket genom sitt fönster på fjärde våningen för att röka en cigarett i solen. Kanske är det den stigande värmen som transporterar dofterna upp på den här höjden, kanske är det bara inbillning. Ljudet studsar på husen mitt emot vilket skapar en känsla av att befinna sig på markplan. Trots att staden är relativt liten så får alla sirener honom att föreställa sig den större. I flera dagar hade han funderat på att klättra ut på taket. Det branta delvis mosstäckta taket såg ut att väldigt sällan få besök. Mest av praktiska själ antog han, ett litet misstag och den pittoreska gatan skulle färgas röd av ungdomlig naivitet. Skulle olyckan vara framme så tänkte han sig att det vore bäst att landa mitt i gatan. Bara för att trafiken skulle tvingas stanna. Tanken av att irriterade bilförare skulle tuta och irritera sig på uppståndelsen tedde sig sanslöst underhållande i det scenario han spelade upp i sitt inre. Dessutom kändes risken av att oavsiktligt döda någon betydligt mindre mitt på gatan än på trottoaren. Dock kändes det inte lika poetiskt att landa på en bil. Nej, absolut inte på en bil. Även om pareringsmöjligheterna säkerligen skulle vara ytterst limiterade så borde man kunna böja världen lite grann. Det är ju inte så ofta man ägnar all sin energi på att ändra en enda aspekt av den annalkande framtiden. Han föreställde sig att den makt ett sådant ögonblick skulle generera torde vara obeskrivlig och fullständig. Att situationens absurdhet inte skulle manifesteras genom sorg, uppgivenhet eller ilska. Istället skulle livets sista ögonblick fyllas av en bubblande känsla av bedrift. Trafikluckor - Konsten att inte landa på en bil vid oavsiktlig och plötslig altitud förändring. Han skrattade högt när han föreställde sig sin idé i bokform som självhjälpsbok. Därefter kollade han sig nervöst omkring nere på gatan. Färdades ljudet lika lätt uppifrån och ner som nerifrån och upp. Spelade det egentligen någon roll? Nej, det gjorde det nog inte, men han visste inte hur folk skulle reagera ifall det satt en utlänning och skrattade på taket. Staden var ju som sagt ganska liten, kanske skulle denna syn tvinga någon paragrafryttare att ringa farbror polisen. Detta kändes väldigt onödigt. Bäst att bara fnissa när man filosoferar på tak. Han lade sig ner och mediterade ett tag. Hans tankar flöt ut i ingenting. Med slutna ögon infann sig ett tillstånd av viktlöshet. Det kändes som att huset under honom inte längre existerade. Han hade nog aldrig sett en fågel flyga med stängda ögon. De vet inte vad de missar. Han låtsades flyga ganska länge. Sen klättrade han in genom fönstret igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar