Att behöva och behövas

Fortfarande torsdag, kände mig bara manad att skriva ett inlägg till. Har ju som sagt varit lite under vädret de senaste tre dagarna. Detta har faktiskt fått mig att känna mig som en ärkeskurk!! Tisdagskvällen hade jag sedan länge bestämt att jag bara skulle ta det lugnt på. Så då tackade jag artigt nej för att hitta på nåt och gick på walkabout istället. Men då blev jag ju såklart ännu mer sjuk. Sen mardrömsnatten till onsdag vilket resulterade i att hela dagen spenderades hostandes och energilös. Idag hade jag ju skola kl 08.. så vid 12 tiden när allt med skolan var klart för dagen så ville jag bara ligga och flyta in i marken nånstans. Men började må bättre! Läst lite bok, druckit te, ätit en smarrig sallad! Allt var frid och fröjd.. tills folk på internet och min granne frågar om jag inte vill följa med ut och festa med dem!?

Jag tackar artigt nej och berättar att jag bara ska ta det lugnt. Sen slås jag av en tanke.. Det är tråkigt att säga nej, men kul att säga ja! Den meningen har en bredare innebörd än vad man kan tro. Jag har sagt nej nej nej nu till allting sedan i tisdags. Snart kommer nog folk inte att fråga mig om jag vill följa med längre. Jag är nästan säker på att ingen här behöver mig..
Jag har länge haft en ilande känsla i min rygg som förmedlar uppfattningen om att jag kanske inte behöver nån.. Att jag inte behöver moraliskt stöd på samma sätt som andra människor... men ikväll tänker jag att jag nog har sett på det på fel sätt.. För jag tror verkligen att jag behöver att någon behöver mig. Det kanske t.o.m. är samma känsla.. jag har en tendens att inveckla annars rätt vardagliga bestyr.

Finns bara en lösning.. säg JA! Det är roligare.