onsdag 16 februari 2011

Narcissus

Som vänsterhänt lägger jag ofta märke till andra vänsterhänta. Ibland träffar man bara vänsterhänta och andra gångar träffar man inte en enda på flera dagar/veckor. Speciellt vänsterhänta flickor fångar min uppmärksamhet snabbt. Jag tänker mig att de kanske är som mig. Att de använder sin högra hjärnhalva på samma sätt som mig, att vi kanske rent av tänker på samma saker. Vi kanske båda känner oss lika aviga och missanpassade när vi ställs emot den kvadratiska samhällsnorm som vill forma oss och skapa lydiga undersåtar. Hon kanske också tycker sig se energi strömma ut ur människor vilket förklarar deras beteende gentemot varandra, mot mig och mot henne. Hon kanske också har kontemplerat den filosofiska skeptisismen och har svårt att verkligen tro på omvärlden och andra människors egna fristående existens. Tänker hon i bilder och färger? Funderar hon över ifall musik vid just precis exakt rätt våglängd skulle kunna upplösa de traditionella uppfattningarna rörande materiella tings "fasthet", och således tillåta kroppar passera genom materia på samma sätt som ljudvågor? Vem vet?

När jag funderar på dessa saker så tänker jag mig i framtiden att mina barn ska vara vänsterhänta. Att jag ska lära dom hur man böjer världen för att kunna fungera i den. Detta framtida scenario är helt klart statistiskt möjligt då en vänsterhänt förälder innebär en större sannolikhet för vänsterhänthet. Men, när båda föräldrarna är vänsterhänta så blir 26 % av deras barn vänsterhänta!! haha.. jag har en liten dille med numret 26.. det fångar min uppmärksamhet, och leder mig att tro på mer än tillfälligheter.

Förutom vänsterhänthet intresserar jag mig för människor med liknande kostvanor som mig. Speciellt tjejer. Träffar jag en tjej som är vegetarian så blir jag direkt mer intresserad av att lära känna denne. Hamnar väl i stort sätt i samma tankegångar som vid möten med vänsterhänta. Jag börjar fundera på om dom är som mig.

Vad betyder egentligen det?? Det är ju skitskumt! På nåt sätt har jag alltid trott att jag har letat efter min motpol. Någon som balanserar min galenskap med logik och förankring. Att vi tillsammans ska finna en gyllene medelväg av lycka, frid och fröjd. En harmonisk yin yang tillvaro.

Det känns ju faktiskt som en mycket bättre målsättning. Gå runt och leta efter sig själv!? Det kommer ju aldrig att fungera.. Inte ens jag tycker ju om att umgås med mig så himla mycket! Då tror jag att "jag" och "mig" skulle gå varandra så mycket på nerverna att vi imploderar. Vi skulle nog bara sugas ihop till ett litet svart hål av vänsterhänthet, veganism och irrationella tankebanor!


"Eco and Narcissus" målad 1903 av John William Waterhouse (1849 - 1917)

"..Now he worships at an altar of a stagnant pool
And when he sees his reflection, he's fulfilled
Oh, man is opposed to fair play
He wants it all and he wants it his way." (Bob Dylan - Licence to kill)

Richie Havens "Licence to kill" (Bob Dylan cover)
http://www.youtube.com/watch?v=JltNLkh03ME&feature=related

2 kommentarer:

  1. Lite läsbart :)http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7614524.ab

    http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7612603.ab
    // Mamma

    SvaraRadera
  2. Jadu Fredric! Jag personligen tror att om man hittar nån som är precis likadan som en själv kan man nog bli ganska less. Precis som du säger. Viss man älskar sig själv, men inte SÅÅÅ mycket! Men sen av egna erfarenheter, är det inte alltid motpolen som funkar heller. Det blir för många olikheter att det inte passar helt enkelt. Det jag tror på är att hitta någon som delar ens intressen (i alla falla nån/några) och som är lite lik men som ändå är lite olik än en själv och som har sina egenheter och. Det kan vara just DEM egenheterna som gör just DEN personen speciell! Och som man faller för! :) Men alla har ju som sagt olika sätt att se på saker :) Tur är väl det :D

    Kram Ems

    SvaraRadera