Två veckor har nu spenderats i Frankrike. Två intensiva veckor av nya relationer, platser och upplevelser. Jag älskar verkligen den inledande fasen i.. ja, allt. Alla människor lägger all sin energi på att öppna sig mot världen och med öppna armar mottaga andra själar. En tid när man söker efter likheter, en epok när flyktiga bekantskaper manifesteras som livslång vänskap i stunder när man känner omvärlden ännu mindre än sin nyfunne vän. För mig känns det som att hoppa av sin flotte, för att utan flytväst låta vilda strömmar leda vägen ute på mänsklighetens hav. Jag har saknat den här känslan. Förnimmelsen av att allting är flyktigt, temporärt och oerhört viktigt. Hela mig fylls upp av en oerhört varm kärlek till temporära bekantskaper, den gemensamma premissen om tillfällighet låter oss se in i varandras själar.
På ett plan funderar jag över det rent evolutionärt essentiella av att kollektivt relatera till andra människor i stunder av nöd. Här tänker jag mig att min avlägsna släkting för 10 000 år sedan upplevde någon sorts liknande eufori när han efter en lång hård vinter hittade en flock människor att göra ljud åt, vifta lite med armarna och försöka visa sig solidarisk. Han måste ha varit helt till sig av glädje! Dessa människor kanske inte gjorde samma ljud som honom, men han förstod nog...
Så det jag vill ha sagt med detta är att grupptillhörighet är lika intressant att observera som att deltaga i. På ett annat plan funderar jag över hur denna urtids upplevelse har förändrats genom tiden. Jag har svårt att föreställa mig att fenomenet jag kontemplerar ofta inträffade för flera individer samtidigt. Ännu mindre troligt är scenariot att (nästan)alla närvarande individer är de "nya". Möjligtvis kan liknande situationer har uppstått i takt med att kommers träder in i mänsklighetens företagande. Men att bara se andra människor är inte samma sak som att vara ute och resa och se andra människor. Även om tidiga marknader säkert fyllde människor med liknande känslor som resande fyller mig med.
Jag vill nästan beskriva fenomenet som déjà vu, då "lära känna fasen" ofta ter sig snarlik, var än man må befinna sig. Det finns kanske inte så många olika sätt att låta folk få snabbturen av ens personlighet, haha eller i alla fall snabbturen av hur man vill att folk ska uppleva ens personlighet. Dessa relationer och minnen sparas i något speciellt fack inom mig, för nu i Troyes kopplar jag dagligen min "värld" till den jag tidigare har upplevt på resande fot. Fast egentligen är det nog rätt logiskt att uppleva en förhöjd déjà vu frekvens på resande fot. Ett omedvetet sätt att finna fyllnad i en tillvaro som nog många skulle beskriva som tom, där släkt och vänner inte finns fysiskt tillhands. På gott och ont, är denna resa mindre extrem än den senaste. På ett sätt är det faktiskt ingen skillnad alls att sitta en kväll hemma i lägenheten i Troyes och att sitta hemma på Språkgränd. Även dagarna kan vara snarlika. Man går på skolan, snackar engelska, går hem, snackar svenska med kompisar.
När man tänker sådana tankar så kan man med säkerhet fastställa att den euforiska rese-nyfikenheten har lagt sig. Efter 1 vecka kom den krypande, och nu när två veckor har passerat har jag totalt insjuknat i normalitet och vardag!!
Därav rubriken Evigt resande, i många dagar har jag nu gått i rese tankar. Tänker att jag nog skulle trivas med att vandra världen. Total och evig platslöshet - eller hemma överallt! Undrar hur det känns när det okända blir det kända.. kan man vandra vidare då? hahaha..
På ett plan funderar jag över det rent evolutionärt essentiella av att kollektivt relatera till andra människor i stunder av nöd. Här tänker jag mig att min avlägsna släkting för 10 000 år sedan upplevde någon sorts liknande eufori när han efter en lång hård vinter hittade en flock människor att göra ljud åt, vifta lite med armarna och försöka visa sig solidarisk. Han måste ha varit helt till sig av glädje! Dessa människor kanske inte gjorde samma ljud som honom, men han förstod nog...
Så det jag vill ha sagt med detta är att grupptillhörighet är lika intressant att observera som att deltaga i. På ett annat plan funderar jag över hur denna urtids upplevelse har förändrats genom tiden. Jag har svårt att föreställa mig att fenomenet jag kontemplerar ofta inträffade för flera individer samtidigt. Ännu mindre troligt är scenariot att (nästan)alla närvarande individer är de "nya". Möjligtvis kan liknande situationer har uppstått i takt med att kommers träder in i mänsklighetens företagande. Men att bara se andra människor är inte samma sak som att vara ute och resa och se andra människor. Även om tidiga marknader säkert fyllde människor med liknande känslor som resande fyller mig med.
Jag vill nästan beskriva fenomenet som déjà vu, då "lära känna fasen" ofta ter sig snarlik, var än man må befinna sig. Det finns kanske inte så många olika sätt att låta folk få snabbturen av ens personlighet, haha eller i alla fall snabbturen av hur man vill att folk ska uppleva ens personlighet. Dessa relationer och minnen sparas i något speciellt fack inom mig, för nu i Troyes kopplar jag dagligen min "värld" till den jag tidigare har upplevt på resande fot. Fast egentligen är det nog rätt logiskt att uppleva en förhöjd déjà vu frekvens på resande fot. Ett omedvetet sätt att finna fyllnad i en tillvaro som nog många skulle beskriva som tom, där släkt och vänner inte finns fysiskt tillhands. På gott och ont, är denna resa mindre extrem än den senaste. På ett sätt är det faktiskt ingen skillnad alls att sitta en kväll hemma i lägenheten i Troyes och att sitta hemma på Språkgränd. Även dagarna kan vara snarlika. Man går på skolan, snackar engelska, går hem, snackar svenska med kompisar.
När man tänker sådana tankar så kan man med säkerhet fastställa att den euforiska rese-nyfikenheten har lagt sig. Efter 1 vecka kom den krypande, och nu när två veckor har passerat har jag totalt insjuknat i normalitet och vardag!!
Därav rubriken Evigt resande, i många dagar har jag nu gått i rese tankar. Tänker att jag nog skulle trivas med att vandra världen. Total och evig platslöshet - eller hemma överallt! Undrar hur det känns när det okända blir det kända.. kan man vandra vidare då? hahaha..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar